I’m immensely proud to have received the 2010 pedagogical prize of D-sektionen, the computer engineering students’ association at Lund University.

Golden Pointer Trophy, Diploma

The award consists of a diploma and the trophy itself, a golden pointer mounted on a wooden board. The word “pointer” refers to (see what I did there?) a teacher’s pointing stick, not to the computing term, even though I suspect that the play on words is deliberate. Close inspection reveals that the pointer is in fact wooden and painted with gold colour. The left part of the mounting board displays plaques with the names of previous recipients:

• 2005: Görel Hedin
• 2006: Jan Eric Larsson
• 2007: Lars Bendix
• 2009: Andrey Ghulchak
• 2010: Thore Husfeldt

I’ve been teaching at the computer engineering programme for two years now. The course is EDAF05, an introduction to algorithms design that appears in the fourth term of the computer engineering programme, and elsewhere on other programmes.

Here’s an excerpt from the nomination, in Swedish:

Thore är enligt oss den perfekta läraren, han har kunskapen, han har humorn och han har förmågan att kombinera dessa förmågor i en god och pedagogisk undervisning. Genom hans brinnande intresse för pedagogisk undervisning och sitt egna ämne samt sitt engagemang i att göra det intressant även för människorna i hans omgivning, för han över intresset på de studenter han undervisar.

Han pratar öppet och gärna om sin forskning både under föreläsningar, i pauser och när en student kommer upp till honom och visar sig nyfiken. Han har även förmågan att anpassa nivån när han berättar om sin forskning så den passar de aktuella åhörarna. Att knyta an forskning till utbildning på det vis Thore gör är något som vi anser vara eftersträvansvärt, samt belysandet av att detta är genomförbart anser vi alltid ligga rätt i tiden.

Thore lägger även in flertalet trevliga moment i undervisningen. För att ge ett exempel så tog han ner ett antal studenter under en föreläsning för visa hur algoritmen Stable Marriage fungerar på personerna, i stället för att rita på tavlan.

Han lyckas även få studenterna engagerade i föreläsningarna vilket märks genom att studenterna vågar ställa frågor och även öppet svarar och spekulerar när Thore själv ställer frågor under föreläsningarna. Ett förfarande som uppskattas av många studenter är att han även implementerar de algoritmer han går igenom under föreläsningstid, istället för att använda sig av färdigskriven kod.

Algoritmer kan vara väldigt abstrakt och svårt att greppa, men Thore lyckas genom koppling till praktiska, relevanta och roliga exempel konkretisera ämnet på ett mycket bra vis.

What can I say? I’m really happy for this, thanks to whoever nominated me. I have some ideas for improving this course further, all time-consuming, and now feel doubly inspired to implement them next time.

Teaching remains the part of my job I enjoy (and do) best, but it is unrewarding: not in itself—the fact that somebody listens me, and somebody else pays me for, telling about algorithms is an enormous privilege. But all other parts of my job include external gratification as well: when I invest time and energy in research, I can hope to put a new publication on my cv. When I actually prepare for a departmental meeting, I might take some administrative victory home. But for teaching, no such reward system exists. It’s a task that is removed from meritocratic principles, with no external incentive for excellence.

Except, of course, for awards like this. Which is why they not only are a way to make people like me feel immensely good about themselves. They are also a valuable and influential instrument to improve quality of higher education, provided they are handed out with care. With great power comes great responsibility, so please think long and hard about who should be the next recipient.